De blånande bergen reser sig bortom Närkeslätten. Vy från Magria, Knista socken.Geologi
Kilsbergen är en långsträckt barrskogsklädd bergsrygg med många mossar och sjöar. Kilsbergskanten är en förkastningsbrant där terrängen reser sig upp från odlingsmarkerna på närkeslätten till Trollkarlsklint, Kungshall och Svensbodaberget över 200 meter över havet. Förekomsten av kalksten i urberget och moränen avspeglas i den rika växtligheten vid Kilsbergens fot. På c:a 160 meters höjd över nuvarande hav sträcker sig högsta kustlinjen dit havet nådde då den senaste istidens istäcke smälte. Ute i markerna kan man se rikligt med rester från den tiden i form av bl.a. klapperstensfält och ursvallade branter.
Rikt djur- och växtliv
Kilsbergskantens rika växtlighet är bl.a. ett resultat av att människan utnyttjat jord och skog under hundratals, kanske tusentals, år. Här finns också vilda djur som älg, rådjur, lo, varg, tjäder, orre samt enstaka kringströvande björnar m.m. Bäver är rikligt förekommande efter att i början av 1900-talet varit utrotad men på 1920-talet återinplanterats bl.a. i Kilsbergen. Idag är det därför ingen ovanlighet att stöta på spår efter bävern i och intill Kilsbergskantens sjöar och vattendrag. Man kan också hitta känsliga djurarter som flodpärlmussla och öring i vattendragen.
Ut till tystnaden
Naturen i Kilsbergskanten erbjuder boende och besökare ett rikt växt- och djurliv samtidigt som naturen är tillgänglig och fri från stadens brus i en av Europas sista ”vildmarker”. Här binder den ringlande Bergslagsleden ihop torpruiner, skidbackar, vida utsikter och mörka skogstjärnar. Leden uppvisar inte bara fotavtryck av kängor och stövlar utan även spår från varg, lo och björn.
Guideböcker
I samarbete med Föreningen Kilsbergsfrämjandet har Föreningen Kilsbergskanten gett ut två guideböcker om Kilsbergen; ”Sevärt i södra Kilsbergen” och ”Sevärt i norra Kilsbergen”. Här redovisas bl.a. alla naturreservat i Kilsbergen. Läs mer om dessa.
Skyddad natur i Kilsbergskanten
Det finns många reservat, biotopskydd och en nationalpark inom Föreningens Kilsbergskanten intresseområde. >>>Läs mer
Bergslagsleden
Genom Kilsbergen och Kilsbergskanten ringlar sig Bergslagsleden. Med sina 28 mil är den en av Sveriges längsta vandringsleder. Den är indelad i 17 etapper på mellan 7 och 23 km. Etapp 11,12,13 går i Kilsbergskanten. Läs mer om Bergslagsleden.
Bildkavalkad från Kilsbergskantens natur
Alla bilderna nedan är från Föreningens Kilsbergskanten verksamhetsområde. Du kan se bilderna i större format om du klickar på dem. Om du sedan trycker på F11 så får du bilden i fullskärmsläge.
Har du frågor eller kommentarer angående bilderna; kontakta per.arneborn(a)gmail.com.
Skymningen faller över Närkeslätten. Vy från Kungshall ovan Skillnadstorp
Det finns gott om sjöar uppe i Kilsbergen. Många av dem är uppdämda för vattenkraftsändamål. Kraften behövdes för hyttorna, som därför alltid låg vid vattendrag. Vattenkraften användes även till annat såsom kvarnar och sågar. På bilden Dammsjön nära Kinkhyttan. Runt sjön finns rikligt med gruvhål. Intilliggande gården Dammen finns belagd 1660.
Längs hela Kilsbergskanten finns rinnande vatten. Här ringlar sig (meandrar) Garphytteån fram genom Lekeberga-Sälvens naturreservat
Även mossarna är rikligt förekommande. Här Stormossen öster om Farbrorstorp. På Stormossen har man tidigare brutit torv liksom på många andra av traktens mossar.
Liksom i resten av landet består delar av Kilsbergskantens skogar av brukningsskog. Det finns dock även flera partier av urskogsliknande karaktär som här i Båsbergens naturreservat
Också de odlade markerna har stora naturvärden. Här höstlig ek vid Sälvens gård, Knista socken
Samma ek som ovan men i vinterskrud och från annan vinkel
Blommande fält i Kinkhyttan. Namnet lär komma av Königshyttan (=Kungshyttan) vilket visar på de stora tyska influenserna i bergsbruket förr i tiden (ett annat exempel är Garphyttan av ”garpar” som var en beteckning på tyskar). Första belägg 1553 (”Könikenhyttan”). Hyttan lades ned 1739.
Kilsbergskanten har sin egen nationalpark. Den skapades 1909 för att bevara Svenshyttans Östragårds kulturlandskap med rika blomsterängar (och borde egentligen heta Svenshyttans nationalpark). Den var en av landets första nationalparker. Från början trodde man att knepet var att lämna naturen i fred.
Man insåg inte att de vackra blomsterängarna var resultatet av många års hävd med årlig slåtter m.m. Det visade sig tämligen snart att området växte igen med sly och så småningom återupptogs därför hävden. Nu slåttrar man ängarna årligen för att behålla blomsterprakten.
Det finns rikligt med vilda djur i Kilsbergskanten. Denna ståtliga älgtjur är förevigad vid Nyberget, ett gammalt gruvområde nära Kinkhyttan.
Denna älgko uppehöll sig alldeles intill vägen mellan Lekhyttan och Vekhyttan nära Skillnadstorp
En vingelbent varelse uppe på Kungshall
Rådjur är också vanligt förekommande även om de har minskat i antal sedan varg etablerat sig i området. Råget vid Ljungstorp.
Kid vid Norra Vissboda
Lodjur förekommer förhållandevis rikligt i Kilsbergen. De är dock skygga och svåra att få syn på. Detta lodjur blev fotograferat uppe på Kungshall.
Detta lodjur fotograferades i mars 2017 med kamerafälla mitt inne i N Vissboda av Katarina Larpe/Erik Kinander.
Rävar stöter man ganska ofta på. Detta fina exemplar uppehöll sig nära Hidinge gamla kyrka.
Även grävlingar är vanliga. Denna förevigades vid Norra Vissboda.
Vid 1900-talets början var bävern utrotad i Sverige. På 1920-30-talen återinplanterades bäver bl.a. här i Kilsbergen. De hämtades från Norge och sattes 1927 ut i Guntjugeälven inom nuvarande skjutfältet. Läs mer. Bävern har sedan kraftigt ökat i antal i landet och är nu allmänt förekommande. I vårt län kan man t.ex. se den mitt inne i Örebro.
I Kilsbergsskogarna kan man finna många, av bäver, uppdämda områden. Minst lika många av Kilsbergens fördämningar är dock byggda av människor för vattenkraftsändamål. Bildens bäverdamm ligger nära Garphyttans nationalpark.
Bävern bygger inte bara dammar, den bygger också avancerade hyddor att bo i. Bildens hydda ligger i Träntjärnen, strax söder om Ribbohyttan.
Harar förekommer rikligt. Vanligast förefaller den inplanterade fältharen vara. Denna harpalt höll till vid Norra Vissboda.
Det är inte bara Tysslingen som har sångsvanar på våren. Svanarna kan slå sig ned på många ställen, bara det finns vatten i närheten. Detta svanpar gjorde sällskap med några kanadagäss vid Ljungstorp.
En del sångsvanar häckar i området. Det torde vara fallet med denna fågel som seglar fram på Stora Rävtjärns vatten.
Vanliga småfåglar, som denna Talgoxe, förekommer naturligtvis rikligt i Kilsbergskanten.
Fågelbordets solrosfrö verkar smaka bra.
Gärdsmygen konkurerar med kungsfågeln om titeln ”Sveriges minsta fågel”.
Svartmesen tillhör också den svenska fågelvärldens pygméer.
Alla har väl hört historien om hur rödhaken fick sitt röda bröst?.
En riktig tuffing vid fågelbordet.
