De blånande bergen reser sig bortom den odlade Närkeslätten. Vy från Magria, Knista socken.Bergslag och bondebygd
Bergslagen var en gång i tiden världens största producent av järn. Här fanns allt som behövdes; järnmalm att bryta i berget, vattenkraft att driva hyttornas bälgar, skogar att producera den nödvändiga träkolen och kalksten som också behövdes i masugnsprocessen. När man vandrar i Kilsbergens skogar stöter man ofta på gamla gruvhål och kolbottnar.
Inom Föreningens Kilsbergskanten verksamhetsområde har funnits ett stort antal gruvor och hyttor. En hytta bestod av en masugn med tillhörande byggnader. I masugnen omvandlades malmen till tackjärn. Ingen av dessa hyttor finns kvar nu men namnen lever (med undantag för Vissbohyttan) vidare: Svenshyttan, Hälshyttan, Nyhyttan, Klunkhyttan, Lekhyttan, Kinkhyttan, Brohyttan, Vissbohyttan, Ribbohyttan, Vekhyttan, Velamshyttan, Gammelhyttan, Fallhyttan, Mullhyttan, Torhyttan.
Det äldsta belägget för någon av dessa hyttor är från runt år 1000 då det, enligt kol 14-datering, bedrevs hyttverksamhet i Hälshyttan. Redan på 1800-talet var alla dessa hyttor utom Mullhyttan, Klunkhyttan och Vekhyttan nedlagda. Dessa tre lades ned 1870, 1901 resp. 1903. Det har således bedrivits bergsbruk i åtminstone 900 år inom Kilsbergskanten. En viktig orsak till hyttdöden var att man kom på metoder att använda stenkol i stället för träkol vid järnframställningen. Härvid försvann en viktig fördel för det skogrika bergslagen. Det sista träkolsbruket i Europa ska, för övrigt, ha varit Svartå bruk strax söder om Kilsbergskanten. Det lades ned så sent som 1966.
Men Kilsbergskanten är inte bara berg. Här finns också odlingsmarker som man tydligt ser på bilden överst. Odlingsmarkerna är ofta rester av botten på det hav som en gång sträckte sig fram till Kilsbergskanten. Högsta kustlinjen ligger på c:a 160 meters höjd över nuvarande hav d.v.s. den går rakt igenom Föreningens Kilsbergskanten verksamhetsområde.
Mer finns även att läsa i Lekebergs kommuns kulturmiljöprogram
Företag/föreningar med inriktning på kultur/bygd
OBS! Är du en företags- eller föreningsmedlem i Föreningen Kilsbergskanten; skicka in en kort beskrivning av vad du erbjuder som kulturföretag/-förening plus en bild!
Tar till vara invånarnas gemensamma intresse som gagnar bygden
Arrangerar Mullhyttemarken
>>>Läs mer
Västernärkes hembygdsförening har sedan 1929 strävat efter att bevara historien i västra Närke. Föreningen äger tre hembygdsgårdar och driver ett arkiv med lokalhistoriskt material.
>>>Läs mer
I västra Närke, i Lekebergs kommun, finns ruinen efter Riseberga kloster, ett medeltida nunnekloster inom cistercienserorden.
Föreningen Riseberga Rediviva verkar för att bevara och levandegöra klosterruinen, samt stödja forskning om den.
>>>Läs mer
Bildkavalkad från Kilsbergskantens kulturbygd
Har du synpunkter, kommentarer eller intressanta berättelser med anknytning till bilderna nedan. Kontakta i så fall gärna per.arneborn(a)gmail.com
Uppgifterna om järnhantering är huvudsakligen hämtade ur ”Lekebergslagen. En sammanställning över de bergshistoriska lämningarna i Hidinge, Kil, Knista, Kvistbro, Tysslinge och Vintrosa socknar” av Linnéa Eriksson 1999.
Du kan se bilderna i större format om du klickar på dem. Om du sedan trycker på F11 så får du bilden i fullskärmsläge.
Nedanför Kilsbergen breder den bördiga Närkeslätten ut sig. Den är resultatet av att människor levt och brukat här i tusentals år. Vy mot Kilsbergen från Magria.
En annan rest från forna dagar är fornborgar. Inom Föreningen Kilsbergskantens område finns fem sådana; Kanterboda skans, Klunkhytte skans, Rövareborgen och Borgaresjö skansar. Se borgarnas läge på karta över Kilsbergskanten. Läs mer om fornborgar i Örebro län på länsstyrelsens hemsida
Vid Trollkarlsklint ligger denna hemlighetsfulla lilla sjö. Utsikten över Närkeslätten från själva klinten är dock numer skymd av ungskog.
Tillgång till järnmalm var naturligtvis en grundförutsättning för att producera järn. Kilsbergen har huserat otaliga små gruvor som numer bara ter sig som vattenfyllda hål i marken. Eftersom man inte hade så effektiva pumpar så kunde man inte göra så djupa gruvor.
En annan förutsättning för järnproduktionen i hyttorna var tillgång till träkol. Detta, i sin tur, krävde tillgång på skog vilket fanns (och finns) rikligt i Kilsbergen. Åtgången var så stor att Kilsbergens skogar stundtals var mer eller mindre kalhuggna. En följd av detta är att det, i dag, nästan helt saknas riktigt gammal skog i området.
Förutom malm och träkol så behövdes kalksten för masugnsprocessen. Även detta har brutits i Kilsbergen. ”Lim” är ett gammalt ord för kalk (jmf. eng. limestone). Limsten ska vara ett skånskt/danskt ord för kalksten. Hur har det hamnat i Kilsbergen?
Vid Limstensgruvorna finns denna gamla släde utställd. Transport av den brutna kalkstenen (liksom av malm och träkol) gjordes företrädesvis vintertid då man kunde utnyttja slätare terräng i form av mossar och sjöar.
En fjärde viktig faktor för järnproduktionen var tillgång till vattenkraft för att driva hyttorna. Vattnet kunde även driva kvarnar, sågar m.m. Här ser man utloppet från den uppdämda Lillsjön varifrån Lillån rinner ut för att sedan passera och driva anläggningar på flera av de nedan avbildade platserna. Vad har den lilla vaktkuren vid utloppet använts till?
Hyttan placerades först på denna plats (bilden) c:a 700 meter nedströms Lillsjöns utlopp i Lillån. Arkeologiska fynd (datering med kol 14) visar att här framställdes järn redan på 1300-talet. Nu påminner bara några stengrunder om en tidigare omfattande verksamhet. Det första skriftliga belägget för Ribbohyttan är från 1640 (”Rijbohijttan”).
Hyttan flyttades så småningom c:a 600 meter nedströms till platsen där vägen till Stenbäcken korsar Lillån. Årtal saknas men hyttan finns här på karta från 1707-08. Utgör bildens gröna kullar rester av hyttan? Hyttan lades ned 1791 efter att man 1786 gått samman med Vekhyttan för att flytta verksamheten dit.
Förutom de gröna kullarna är slagghögar ett synligt minne från hyttepoken. Många slagghögar har, liksom denna, nyttjats som grustag. I Lillån intill kan man se en del stenkonstruktioner. Rester efter det elkraftverk som var i bruk här under en tid på 1900-talet?
Nedströms hyttplatsen ligger merparten av hyttbyn. Förutom hyttverksamheten har här också funnits bl.a. en leksaksfabrik vars lokaler stundtals används som biosalong av Föreningen Kilsbergskanten.
Samma gård (som ovan) lite senare på hösten.
Nedströms Ribbohyttan kommer man till Åkilen där man tidigare nyttjat ån för elproduktion. Elektriciteten levererades till de kringliggande fastigheterna.
I Åkilen har Lillån även drivit detta vattenhjul. Vattenhjulet användes för att producera elektricitet toll fastigheten innan det fanns allmän tillgång på el.
Närbild av vattenhjulet.
1786 gick Ribbohyttans hyttelag ihop med Vekhyttans och man byggde en gemensam hytta som kom att bli Vekhyttans 3:e. Den låg där avtaget till Åkilen korsar Lillån. Här finns nu tydliga stensättningar och slagghögar. Det tidigaste belägget för Vekhyttan är från 1554 (”Vikeshÿtton”). Hyttan lades ned 1903 som Lekebergslagens sista bergsmanshytta.
På hyttplatsen finns en informationstavla med bl.a. denna bild av hyttan.
Längre ned i Vekhyttan har Lillån drivit bl.a. bildens såg liksom en, nyligen riven, kvarn.
Mitt i byn vid avtaget mot Kvistbro ligger denna lilla damm där barnen badar sommartid och åker skridskor vintertid. Här låg tidigare byns hytta nr två som uppfördes 1637. Här ska också, på lite senare tid, ha funnits ett elkraftverk. Vekhyttans första hytta låg ytterligare c:a 500 m nedströms Lillån.
Man fick inte bara järn ur hyttorna. Även slaggen kunde användas. Här ser man resterna av en gammal smedja i Vekhyttan, byggd av slaggstenar.
Om man fortsätter att följa Lillån förlopp kommer man till denna nedlagda torvindustri i Slästorp. I trakten finns många mossar. I flera av dessa har det brutits, och i några bryts fortfarande, torv. I Slästorp hämtades torven från Övratorpsmossen till vilken man fortfarande kan se rester av järnvägsspår.
Industribyggnaden i Slästorp ur annan vinkel. Det syns att vattenkraften utnyttjats även här
Intill den gamla torvindustribyggnaden i Slästorp ligger denna vackra ”ruin”. Det finns tyvärr ganska många övergivna byggnader/gårdar som står och förfaller.
Hur många kan kosta på sig en så här vacker entré nuförtiden? Slästorp.
Nära Slästorp ligger detta torp som inte heller verkar nyttjas.
Många gamla gårdar är dock fortfarande bebodda om än ej alltid med aktivt jordbruk. Stenkulla intill Letstigen nära Lillån.
En annan vattenväg vars kraft nyttjats för bl.a. hyttor är Lekhytteån som avvattnar sjön Leken. Vid sjöns utlopp ligger byn Klunkhyttan som här är fotograferad från fornborgen på berget ovan byn.
Själva hyttan har legat på två olika ställen. Den äldre hyttan låg längre mot norr vid Kulbäcken. Hyttan flyttades senare ned till Lekens utlopp i Lekhytteån. Här finns nu rester i form av stensättningar och slagghögar. Det äldsta belägget för Klunkhyttan är från 1562 (”Klunckhÿtta”). Hyttan lades ned 1901.
Kvar av hyttan är också den gamla masmästarstugan som på bilden speglar sig i hyttdammen. Stugan vårdas av Västernärkes hembygdsförening som ibland ordnar aktiviteter här.
Längre ned drev Lekhytteån hyttan i Lekhyttan. Detta är en välbevarad bergsmansby. Det äldsta belägget är från 1520 (”Lekahyttha”). Hyttan lades ned 1776. Här finns nu istället Kilsbergskantens Nav, Lekhyttans kök & kiosk, Hallagården och bensinmack.
Porten till ovanstående gård i Lekhyttan. Ånyo en vacker entré.
Även om de flesta vattenkraftsdrivna verksamheter är nedlagda så finns det dock några kvar. Backa kraftverk i Svartån nära Kvistbro kyrka.
Nedanför gården breder Kilsbergskanten ut sig. Namnet antyder att här varit fäbodsverksamhet. Äldsta skriftligga belägg är från 1597 (”Hwisbo”) res. 1650 (”Norra Hwissbo”)
Här har sannolikt funnits en hytta av arkeologiska fynd att döma (kol 14-datering har gjorts till 1300-talet). Första skriftliga belägg är från 1597 (”Hwisbo”) resp. 1660 (”Södra Hwisbro”) men för själva hyttan har inga skriftliga belägg hittats. Gården är fortfarande i aktivt bruk med jord-, boskaps- och skogsskötsel.
Här betar kalvar på S Vissbodas marker.
Här har inte bara jobbats och slitits. Många har byggt sig fritidsställen i Kilsbergskanten. Denna upphöjda stuga ligger strax intill gamla E18 nära Lekhyttan.
Från 1937-1970 byggde Ludvig Tolkstam lustiga stugor i Kilsbergens skogar. Här en av dem lokaliserad strax intill Älgtjärnarna.
Men vad har detta märkliga skjul mitt ute i skogen strax norr om Bergtjärn använts till? Mycket enkel fritidsboning?
Även om de flesta gamla torp inte längre har aktivt jordbruk så är fortfarande många bebodda som fritidshus. Här Bottnafallet strax ovan Södra Vissboda.
Också denna stuga i Born vid Tryggeboviken, Multen, är väl ett gammalt torp?
